.
Idag, igår, imorgon, varje dag är du i mina tankar.
Som ett envist minne sitter du kvar där och bankar.
Jag försöker tänka på annat, tänka bort det som gör ont.
Men utan dig, utan dig känns allt så oerhört tomt.
Jag undrar om du tänker på mig, om än så bara för en liten stund.
Kanske på natten, innan du ska sova. Själv kan jag inte alls få en blund.
Vaken om nätterna och drömmer om dagarna, tänker tillbaka,
På hur det skulle vara att hålla din hand igen, på dina läppar smaka.
Det är svårt att bryta gamla vanor.
Svårt att ställa om och börja i nya banor.
Ska jag vara ärlig var du en vana jag aldrig ville bryta.
Men nu finns alla minnen i säcken jag blev tvungen att knyta.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte dig saknade.
Att jag inte önskar att du låg jämte när jag vaknade.
Nu ligger jag här i, en gång, våran säng, nu så ensamma.
Och du har nu blivit min långsamt, döende flamma.
.
Vad är det jag gör egentligen?
Sitter och gräver mig ner i skiten.
När jag precis fått luft i lungorna, äntligen.
Men nej, ändå bevisar jag mig än en gång liten.
Solen skiner och fåglarna kvittrar glatt.
Men allt jag ser är regnet som öser ner.
Trots allas leenden och allas skratt,
Så är allas tårar och allas ilska allt jag ser.
Vad är det jag håller på med?
Jag drar med mig alla ner i den djupa brunnen.
Sårar när jag inte menar det, kan aldrig sluta fred.
Som om all medkänsla och all kärlek är försvunnen.
Jag kan inte se klart för alla dimma.
Jag virrar mig bort och faller, utan att nå jorden.
Som att stå på toppen av lyckan och av svindeln svimma.
Jag vet inte hur jag ska förklara, jag kan inte hitta de rätta orden.
I min värld sluta det aldrig regna, molnen slutar aldrig gråta.
Regndropparna förenas med mina tårar och faller sakta ner.
Tårarna bara rinner och för mig är det bara en enda stor gåta.
Varför allt är så dystert, och varför allt är sorg och olycka jag ser.
Räknar dagarna som går, men tiden har frusit fast.
Jag är kvar i denna värld och allt jag vill är att bryta loss.
Flyga iväg hur jag än kan, även om jag bär med mig denna last.
Molnen ska sluta gråta och solen ska åter skina, skina på oss.
Sitter och gräver mig ner i skiten.
När jag precis fått luft i lungorna, äntligen.
Men nej, ändå bevisar jag mig än en gång liten.
Solen skiner och fåglarna kvittrar glatt.
Men allt jag ser är regnet som öser ner.
Trots allas leenden och allas skratt,
Så är allas tårar och allas ilska allt jag ser.
Vad är det jag håller på med?
Jag drar med mig alla ner i den djupa brunnen.
Sårar när jag inte menar det, kan aldrig sluta fred.
Som om all medkänsla och all kärlek är försvunnen.
Jag kan inte se klart för alla dimma.
Jag virrar mig bort och faller, utan att nå jorden.
Som att stå på toppen av lyckan och av svindeln svimma.
Jag vet inte hur jag ska förklara, jag kan inte hitta de rätta orden.
I min värld sluta det aldrig regna, molnen slutar aldrig gråta.
Regndropparna förenas med mina tårar och faller sakta ner.
Tårarna bara rinner och för mig är det bara en enda stor gåta.
Varför allt är så dystert, och varför allt är sorg och olycka jag ser.
Räknar dagarna som går, men tiden har frusit fast.
Jag är kvar i denna värld och allt jag vill är att bryta loss.
Flyga iväg hur jag än kan, även om jag bär med mig denna last.
Molnen ska sluta gråta och solen ska åter skina, skina på oss.
